Det skulle bli fint och varmt idag. Jag lyssnade inte på det örat utan drog som vanligt på mig dubbla tumvantar. Efter arbetsdagens slut bar det av mot Partille och veckans andra sånglektion. Efter 40 minuter satt jag i Katarinas kök och käkade ostsmörgås och drack saft. Mitt i "What are you doing the rest of your life" blev det darrigt i benen och svettigt på överläppen. Tesa fick akut blodsockerfall. En stund senare satt jag på buss 59 och pratade i telefonen med min mor. Att gå av bussen med mobil, vantar, ryggsäck och busskort i händerna kan bli lite fippligt och samtidigt som 59an lämnade Partille centrum insåg jag att min ena vante var bortsprungen. Jag blev verkligen jätteledsen (pms?) och inte blev det bättre av att buss 510 redan gått eftersom min buss varit försenad. Väl på nästa buss slog det mig att bussen med min vante skulle komma till Nils Ericssonsplatsen samtidigt som mig. Vid centralstationen kastade jag mig av bussen, kutade genom centralen och in i bussterminalen. Enligt busstabelltavlan gick 59an från hållplats 44, vilket verkade vara allra längst bort från den plats jag just då befann mig. Jag rusade vidare och var snart ute på andra sidan, men var var hållplats 44? Det var bara att vända om och in och ut till vänster. Och jag sprang och sprang och sprang och DÄR backade bussen ut från hållplatsen och det var bye-bye vante. Det blev nattsvart. Jag kände mig förnedrad. Det var ju så nära och jag tyckte att jag varit så smart och duktig. Tårarna var väldigt, väldigt nära. Min vante! Min fina, vita vante! Kom tillbaka till Tesa! Nuuuu!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar