Min Kisse

Det är söndag och jag är sjuk. Inget värre än en förkylning, men det innebar att jag missade min tennislektion och min guddotters lillebrors kalas. Speciellt det senare grämer mig något enormt. Istället sitter jag i soffan och surfar på inredning och kläder och annat skoj. HM har väldigt sköna lakan tycker jag och jag blev därför glad när hittade jag detta med en kissekatt på.

 

Lite barnsligt kan tyckas, men tänk vad mysigt att få sova under en kissekatt. För ungefär ett år sedan var jag hemma med huvudvärk. Min mamma kom förbi efter att jag bönat och bett om en semla. Hon levererade inte bara sötsaker utan även dåliga nyheter. Vår granne på landet hade hittat min kisse utanför sitt hus överkörd av en bil. Jag blir fortfarande jätteledsen när jag tänker på att jag aldrig får träffa min kisse igen. Jag lovar att han var den bäste katt man kan tänka sig. Han dök bara upp i Skoga en vacker dag och sen stannade han. Han var så underbart kelen och ibland följde han med på promenad. Min fina, underbara, söta, vackra kisse.

 

 

 

Jag slog till och köpte kissepåslakanet. Mikael får ett med stjärnor och Emma gillar tigrar. Marcus fick inget alls. 12-åriga killar vill ju ha coola grejer och jag har ingen aning om vad han tycker är fräckt just nu förutom Justin Bieber. Det har han redan ett... Min plan var att illustrera lakanen med bilder, men de försvann från hm's hemsida. Dessutom måste jag be en vän lära mig hur man lägger upp bilder så att det blir snyggt. Någon?





Artilleriet

Så var det då äntligen fredag och dags för fredagsmys med Marie. Jag hade en stund över innan vi skulle träffas och eftersom jag ägnat alldeles för lite tid åt shopping på sistone så kikade jag in i en och annan butik i kvarteren runt Magasinsgatan. Eftersom jag var lite förkyld, krasslig och svettig tyckte jag att jag kunde unna mig något litet (eller stort). Inne på Artellieriet var så många fina saker så jag blev alldeles yr. Allra finast var en liten porlinsburk som jag bara inte kunde motstå och den fick bli min. Framme vid kassan fick jag ett väldigt nonchalant bemötande. Jag såg väl inte tillräckligt rik eller cool ut. Skit samma, burken är min, den är superfin och väldigt suddig på bilden....

I can hear music

Så stod jag där ännu en gång på Redbergskyrkans scen med darrande knän och svettiga knäveck. Höger hand höll krampaktigt i micken medan vänster hand snurrade in sig i sladden. Katarina klinkade igång flygeln, jag lyfte micken mot munnen och det var igång. Det gick bra, det flöt på, sången låg fint i munnen och benen slutade skaka i otakt. Då hände det. Det skar sig. Den höga tonen ljöd falsk och sur ur strupen och allt var förstört: Allt, allt, allt.... Någon sa att jag sjöng jättefint. Nej sa jag med gråt i rösten. Jag sjöng ju falskt. Jag är skitkass.... När ska jag lära mig att ett litet fel inte raderar hundra rätt? Varför minns jag bara alla misstag jag gör och inte allt jag gör rätt och riktigt och bra och härligt? 

Senare samma dag var mamma och jag på på konsert med Mölnlycke Rockkör. Oj vad det var bra och svängigt. Vad musik gör mig lycklig. Den falska tonen är glömd. Jag ska aldrig sluta sjunga.  

Vink till Johanneberg

Från 7e våningen i mitt hus kan man skåda Vinga Fyr. Från min våning ser man inga fyrtorn, men mycket annat fint. Skottland är väldigt nöjd med utsikten. Han spanade in berget på andra sidan älven och föreslog att vi skulle åka dit och reka. Gårdagen bjöd på sol och värme så vi smörade några polarmackor och drog ut på äventyr. 10ans spårvagn körde oss till Rambergsvallen och foten av Ramberget. Efter en del pustande och stånkande nådde vi toppen av berget och en av Göteborgs allra bästa och vackraste utsiktplatser. Det första jag spejade efter var förstås ett annat berg - Johanneberg. Åhh, vad Göteborg är fint och härligt!!

Johanneberg - lite uppe till höger....

Älvsborgsbron och några kranar

Min vante!

Det skulle bli fint och varmt idag. Jag lyssnade inte på det örat utan drog som vanligt på mig dubbla tumvantar. Efter arbetsdagens slut bar det av mot Partille och veckans andra sånglektion. Efter 40 minuter satt jag i Katarinas kök och käkade ostsmörgås och drack saft. Mitt i "What are you doing the rest of your life" blev det darrigt i benen och svettigt på överläppen. Tesa fick akut blodsockerfall. En stund senare satt jag på buss 59 och pratade i telefonen med min mor. Att gå av bussen med mobil, vantar, ryggsäck och busskort i händerna kan bli lite fippligt och samtidigt som 59an lämnade Partille centrum insåg jag att min ena vante var bortsprungen. Jag blev verkligen jätteledsen (pms?) och inte blev det bättre av att buss 510 redan gått eftersom min buss varit försenad. Väl på nästa buss slog det mig att bussen med min vante skulle komma till Nils Ericssonsplatsen samtidigt som mig. Vid centralstationen kastade jag mig av bussen, kutade genom centralen och in i bussterminalen. Enligt busstabelltavlan gick 59an från hållplats 44, vilket verkade vara allra längst bort från den plats jag just då befann mig. Jag rusade vidare och var snart ute på andra sidan, men var var hållplats 44? Det var bara att vända om och in och ut till vänster. Och jag sprang och sprang och sprang och DÄR backade bussen ut från hållplatsen och det var bye-bye vante. Det blev nattsvart. Jag kände mig förnedrad. Det var ju så nära och jag tyckte att jag varit så smart och duktig. Tårarna var väldigt, väldigt nära. Min vante! Min fina, vita vante! Kom tillbaka till Tesa! Nuuuu!!!  

Gustav och Jumper

Det var sambons födelsedag i måndags. Som den usla flickvän jag är tillbringade jag inte bara dagen utan även kvällen på jobbet på andra sidan älven. Han fick ingen present och när jag väl kom hem fick han äta smörgås till middag. Min dåliga ursäkt är att det var dead-line på jobbet och att jag misslyckats kapitalt med planeringen. När fredagen äntligen kom tog jag den trevliga gratisbåten Älv-vira till Rosenlund och tittade in i Minnenas Bod på Linnégatan. Skottland är som alla män supersvår att tillfredsställa, men han har fattat tycke för svenskt porslin och en ugnsfast form från Gustavsberg kunde därför inte bli annat en helrätt. Fin va!!!

                       

När man ändå är i Haga kan man ju kika in på Karl-tex och bara titta och klappa lite på alla fina klänningar; Kanske bara prova några stycken och hoppas på att de inte passar alls, men oj vad fint den svarta sitter och vad användbar den skulle vara på både till vardag och fest. Om det var glädjen över att arbetsveckan var över, expeditens trevliga bemötande, Depeche Modes A broken frame i högtalarna eller min svaga karaktär må vara osagt, men den fick följa med mig hem. Flickan på bilden är inte Tesa förresten, men klänningen (från Jumperfabriken) sitter precis lika fint på henne (Tesa alltså). Förstås!! Trevlig lördag!