I can hear music

Så stod jag där ännu en gång på Redbergskyrkans scen med darrande knän och svettiga knäveck. Höger hand höll krampaktigt i micken medan vänster hand snurrade in sig i sladden. Katarina klinkade igång flygeln, jag lyfte micken mot munnen och det var igång. Det gick bra, det flöt på, sången låg fint i munnen och benen slutade skaka i otakt. Då hände det. Det skar sig. Den höga tonen ljöd falsk och sur ur strupen och allt var förstört: Allt, allt, allt.... Någon sa att jag sjöng jättefint. Nej sa jag med gråt i rösten. Jag sjöng ju falskt. Jag är skitkass.... När ska jag lära mig att ett litet fel inte raderar hundra rätt? Varför minns jag bara alla misstag jag gör och inte allt jag gör rätt och riktigt och bra och härligt? 

Senare samma dag var mamma och jag på på konsert med Mölnlycke Rockkör. Oj vad det var bra och svängigt. Vad musik gör mig lycklig. Den falska tonen är glömd. Jag ska aldrig sluta sjunga.